Oj så glad jag blev idag när vi mötte den belgiska vallhunden på slutet av morgonpromenaden. Sket totalt i att matte ropade på mig och sprang fram till honom och stajlade lite. Jag sprang runt runt slirade lite här och sprätte lite där men han bara stod och glodde på mig. Då tog jag en runda ner i en geggig bäck, tänkte att det skulle väl ändå imponera på grabben. Nej då han stod fortfarande stilla och glodde. Nå ja skit i honom då, bäst att springa efter matte som då gått en bra bit bort. Tydligen ville hon inte kännas vid mig. Jag vågade inte komma till henne fast hon kallade glatt och lockade. Visste ju så väl att jag gjort fel. Då går matte ut i skogen och gömmer sig, jag går efter men inte ända fram såklart för jag vet att hon gör så för att kunna fånga mig. Hon provade lite här och lite där, men nej då mig luarar hon inte.

 Till sist bestämmer hon sig för att gå slingan en gång till och jag hänger med på lagom avstånd. Sen försökte hon med hopp upp på stenen leken, jösses tror hon verkligen att jag är så lättlurad.

 Efter ett tag så vågar jag mig äntligen fram till hennes ben och då fick jag godis, men hon tog inte mig. Kanske var hon inte så arg i alla fall. När jag gått fint bredvid benet ett tag och fått godis flera gånger så säger matte sitt och jag sätter mig, då kopplar hon mig och ser väldigt nöjd ut. Vaddå det var väl inget, vid det här laget hade jag redan glömt att jag varit olydig.

 När vi kom till jobbet, lite senare än vanligt, så anade jag vad som väntade. En dusch. Matte gillar inte när halva jag är brun av geggamojja.

 Sen låg jag och försökte torka hela förmiddagen men när det var dags för lunchpromenaden var jag inte riktigt torr. Min matte är så omtänksam och ville inte att jag skulle frysa.

Så då råkade jag ut för detta..... Hallå matte man ska inte föna Lagottos!

 Det var både läskigt och mysigt. Varmt och gott blev det i alla fall.

Voff voff!

Salma