På morgonen när lillmatte äter frukost har vi båda kommit överens om en hemlig deal i tyst samspråk. När hon inte orkar äta mer macka blir hon kissnödig och måste gå ifrån. Lämnar sin macka på bordet så klart. Matte vaktar den givetvis men matte har inte alltid stenkoll. Det räcker med en liten sekund för mig att norpa åt mig mackan när matte tittar bort.

 Lillmatte blir glad och nöjd som slipper äta upp, för har hunden dvs. jag slickat på mackan så slipper hon den. Jag blir glad och nöjd som får smaka mackan ibland har jag tur som t o m hinner svälja en bit innan matte gräver ut den ur munnen på mig och släpar ut mig från köket i nackskinnet.

 Barn är underbara!

Jag och lillmatte 26 mars 2006, dagen efter jag kom hem.

Salma